SHERIDAN WHITESIDE OCH ISADORA DUNCAN
AfterWork, en workshop med Kenneth Kvarnströms nystartade Dansstudion.
Jag försöker stödja kulturen, även om det oftast mest resulterar i en massa gilla-knappen-tryckande på Facebook. Något verkar kulturellt?: jag trycker på gillaknappen. Det får mej att känna mej bättre, som om jag verkligen var kulturell. Det är som när man trycker på gilla-knappen när någon säger sej vara emot barnporr eller våldtäkt eller tortyr av senildementa medellösa f.d. konfektionsarbetare: man gör egentligen ingenting för att påverka, men man känner sej som en bättre människa efteråt: JAG är minsann emot tvångstatuering av enbenta laktosintoleranta tonåringar i det forna Jugoslavien, alltså måste jag vara en bättre människa än alla dom som inte har tryckt på den här gillaknappen, även om jag inte har donerat en krona, skrivit ett enda brev eller aktivt gått ut på gatan och protesterat.
Det positiva med allt detta gilla-knappen-tryckande vad gäller kulturen är att man liksom går med i en grupp. Om man trycker på gilla-knappen när man är inne på Stora Obligatoriska Tubaorkesterns hemsida, då få man också uppdateringar från Stora Obligatoriska Tubaorkestern på Facebook.
Det var så jag hamnade på Kenneth Kvarnströms nystartade Dansstudions Workshop ‘Afterwork’ på Kulturhuset Stadsteatern. Nånstans hade jag tryckt på en gilla-knapp, hamnat med i en grupp och plötsligt blivit informerad att på fredagar är Dansstudion öppen för besök där dom redovisar hur arbetet har gått under veckan.
Det var inte förrän jag steg av cykeln utanför Kulturhuset som jag insåg att jag inte hade en aning om vart det var meningen att jag skulle gå. Jag känner till Stadsteaterns olika scener, och de olika gallerierna inne i Kulturhuset, men jag hade ingen aning om var den här nyöppnade Dansstudion låg.
Killen i informationsbåset på gatuplanet vid Stadsteaterns kassor hade heller ingen aning. Det kanske inte var så konstigt förstod jag, sen han förklarat för mej att han informerade om allt som INTE hade att göra med kulturhuset och Stadsteatern, typ gallerier utanför huset och pjäser på andra teatrar. Men även om han inte visste vart jag skulle gå, visste han vart man ska gå om man inte visste vart man skulle gå: till informationen i våningen under.
Det var bara det att i informationen i våningen under var dom heller inte riktigt säkra på vart det vart det var man skulle gå.
En dansworkshop, sa du, sa dom.
Jag förklarade raskt att jag skulle gå och TITTA på en dansworkshop, inte DELTA i en dansworkshop. Jag må vara välvilligt kulturintresserad, men inte SÅ välvilligt kulturintresserad.
Dom hade hört talas om det, sa dom, och dom visste att den inte skulle vara i den lokalen som den egentligen skulle vara i, eftersom den lokalen inte var klar, men var den skulle vara när den nu inte skulle vara där den skulle vara, det var dom lite osäkra på.
En slags vakt kom förbi, och dom frågade honom.
Han visste lika mycket som dom, även om han hade lite mer pondus.
Hörsalen, trodde dom, kanske, och sen kanske en hiss? Men dom var inte säkra.
Jag gav dom ett välvilligt kulturintresserat leende, tackade och tog rulltrapporna upp.
Nästan med en gång åkte rulltrappan förbi en ljusskärm där det klart och tydligt stod all information jag behövde veta. Jag antar att vakten och informatörerna inte åkt rulltrappa på ett tag. Jag läser också att man måste maila sitt intresse om man vill delta, vilket jag inte gjort.
Jag är ute i väldigt god tid, och svänger in på Galleri3 och Martina Hoogland Ivanows fotoutställning Härifrån till Verkligheten. Det är gratis, och när jag pinnar förbi informatören har en man i rullstol kommit fram till informatören och hennes pulpet.
Och mannen i rullstol behöver ett namn, eftersom han kommer att - spoiler! - dyka upp igen. Vad sägs om Sheridan Whiteside? Varför, undrar ni? För att det är rollnamnet på huvudpersonen i Moss Harts och George S. Kaufmans pjäs The Man who came to dinner, om en radiopratare som kommer till en liten stad, bjuds på middag hemma hos några vanliga människor, ramlar och bryter benet på deras förstutrapp och hamnar i rullstol. Eller ska vi kalla honom Alexander Woolcott, det är namnet på den berömde teaterkritikern som spelade Sheridan Whiteside? Eller ska vi bara för enkelhets skull kalla honom Jeff Jeffries, det är namnet på James Stewarts roll i filmen Rear Window, en Hitchcockfilm om en man i rullstol? Nej, han är inte tillräckligt rolig, det får bli Sheridan Whiteside. Och om han ska ha ett namn tycker jag att vi ger informatören ett namn: Kalinka Sukkett, tycker jag.
I alla fall - och jag är inte hundra på detta, men det är så jag minns det, jag lyssnade inte så noga - så säger Sheridan till Kalinka:
”Dom sa att om jag kom hit skulle jag få en kopp kaffe?”
Eftersom Sheridan sitter i rullstol så inser Kalinka att detta kan ju inte vara något skämt, eller en knäppskalle. Knäppskallar har inte rullstolar. Hon böjer sej fram, över pulpeten, liksom ner mot Sheridans nivå:
”Vem sa att du kunde få kaffe här?” Hennes röst har samma underton som när folk hittar döende personer i filmer och säger:
”Who did this to you?”
Samma ömkan, samma allvar, samma totala koncentration.
”Dom där nere?”
Kalinka ser bara en en man i en rullstol som har blivit lovad kaffe. Hon har inget kaffe. Detta är ett galleri. Men han sitter i rullstol. Borde hon springa ner och skaffa honom kaffe?
När Sheridan ser hennes förvirring skrattar han:
”Nej, jag bara skojar...”
Det är allt jag hinner höra innan jag försvinner in i galleriet.
Jag slår några lovar och inser att jag nog måste komma tillbaka. Det här med konst är inte lätt. Det känns som om man nästan måste sitta ner för att riktigt ta sej en titt. Men det har jag inte tid med. Jag behöver en kaffe, tror jag.
På restaurangen kan man välja mellan två rostningar. Jag väljer givetvis den som är slut. Det gör inget. Jag kan vänta. Jag har tid.
När jag står och väntar på min kaffe, ser jag hur dörren till handikapptoaletten öppnas, och ut kommer Sheridan Whiteside. Han rullar fram till en man och säger något, pekar mot toaletten. Mannen böjer sej fram, ängsligt, tittande mot toaletten. Så skrattar Sheridan till, och mannen slappnar av. Vad det nu var, så var det ett skämt. Man förväntar sej inte ett skämt av någon i en rullstol.
Två kvinnor, vi kan kalla dom Tant Brun och Tant Gredelin, för det var det intrycket dom gjorde, drog upp den stora glasdörren vid Hörsalen och verkade uppriktigt förvånade att vi var några som hittat dit och var intresserade. Jag antar att dom inte fått så många mailade intresseanmälningar. När dom hastigt vallade mej genom den yttre utställningshallen och in i hörsalen förklarade dom allt det där jag redan visste om icke färdiga lokaler och så vidare.
Jag stolpar in och sätter mej i mitten, nästan längst fram. Efteråt inser jag att jag måste ha betett mej som om jag ägde lokalen, istället för en som bara var en gäst. Som om dansarna var där för att visa upp sej för mitt godkännande. Jag ville egentligen bara sitta bra, och fri sittning gör mej alltid lite benägen att ta till armbågarna.
Fyra män och två kvinnor i träningskläder befinner sej på scengolvet. Kenneth Kvarnström kommer fram till oss, väntar på att vi lugnat ner oss, hälsar oss välkomna och börjar berätta om verket. Han skämtar mycket, och vi skrattar lite dämpat. Han förklarar om musiken, presenterar dansarna, säger något om kommande kostymer-
Och vem tror ni det är som plötsligt rullar in i Hörsalen? Ja, inte är det det stora vemodet i alla fall.
Alla är plötsligt allerta och ser sej omkring. En rullstolsbunden på en dansföreställning? Hur ska vi få upp honom hit i grandänerna? Få han plats mellan två stolsrader?
Han säger något om att han har kommit för att dansa. Alla tittar på hans rullstol. Dansa? Så skrattar han och säger att han bara skojjade. Alla slappnar av. Det var bara en skämtsam man i rullstol.
Det börjar. Om musiken var en tavla skulle den var modern, icke figurativ, i svart och vitt. Dom visar två delar av föreställningen. Kenneth Kvarnström sköter musiken, sätter på och spolar tillbaka där det liksom inte räcker till.
Dom visar två stycken. En av dom får mej att associera till folk som trängs på en tunnelbana. Den andra minns jag inte alls.
Efteråt är det frågestund, och jag kommer inte på något att fråga. Eller, jag har för många frågor, men bara av typen:
”Hur räknar man den här musiken? Vad tänker ni när ni dansar? Reagerade vi som ni trodde?”
Andra ställer intelligenta frågor, såna som jag önskar att jag kommit på, och någon frågar mycket om musiken.
Nu börjar det kännas som om det nästan är över, och det är då hon plötsligt står där, vid dörren, framför Sheridan, och hon säger:
”Är det här det är dansen?”
”Ja?” säger Kenneth kvarnström, och är nog på väg att informera att det tyvärr snart är över, när hon säger:
”Jag älskar att dansa!”
Vi kan kalla henne Isadora Duncan.
En knäpping, tänker vi alla. Men hur knäpp?
Hon börjar berätta om olika kändisar hon mött, och vi inser: Så knäpp. Hon tar några steppsteg för att visa, och jag tror vi alla inser att det där är inte stepp. Det där är något man gör för att hålla fötterna varma när man väntar på bussen i December.
Jag lämnade Hörsalen, på jakt efter sistaminutenbiljetter till någon pjäs. Dansarna satt på golvet och stretchade eller pratade med bekanta ur publiken, och Kenneth Kvarnström stod och pratade med Isadora Duncan.
När jag gick förbi Tant Brun och Tant Gredelin fick jag en impuls att säga att det här med att maila sin intresseanmälan kanske inte var så tokigt i alla fall, så att man på nåt sätt kunde sortera ut agnarna från dom som inte var riktigt vete, men sen insåg jag att knäppskallar har ju också internet, och dessutom var jag inte danspolisen, och om det nu ska sorteras: vad är det som säger att jag är välkommen?
Dessutom blir det mycket mer intressant nästa fredag om den dansglada kvinnan dyker upp och tror att hon verkligen ska få dansa. Och vem vet, hon kanske får det?
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera