GIBBONAPOR OCH VAD POPULÄRMUSIK KAN GÖRA FÖR HUMÖRET, Afterwork, arbetsredovisning av repetitionen av Youyouyou, koreografi av Kenneth Kvarnström, Musik av Ola Hjelmberg, Kostym av Martin Bergström, med Pär Andersson, Sophie Augot, Richard Cilli, Jyrki Kasper, Misa Lommi och Robert Malmborg, med lite luta av Jonas Nordberg, på Kulturhuset Stadsteatern.

GIBBONAPOR OCH VAD POPULÄRMUSIK KAN GÖRA FÖR HUMÖRET

Jag vet inte om det är att jag håller på att komma in i det, men jag tror inte det är det. Jag tror att idag var en väldigt bra dag, bara. 

Vi är fler än nånsin. När alla står uppe vid Åsnetrappan och väntar försöker jag definiera vilka vi är. Majoriteten är inte dansare, och inte speciellt exotiskt klädda, kanske inte ens klädintresserade. En större grupp verkar vara musikintresserade från en folkhögskola, bestämmer jag. En av dom är uppsluppen och dämpad på samma gång, som nån som fått champagne, upplever världen lite annorlunda och försöker dölja det. 

Vi får åka varuhissen ner. Ingen behöver snurra runt i Åsnetrappan, om man inte vill. Snöslaskiga skor av vid dörren. Vi sätter oss på golvet. Idag pratar vi engelska, för vi har utländskt besök i publiken. 

Kenneth Kvarnström berättar att det inte har varit bra dagar, att han inte är nöjd med koreografin, att han känner sej blockerad. Det är en modig sak att erkänna, tycker jag. Han hade mycket väl kunnat stå där och bara ordbajsa. Han presenterar dansarna. Det känns som om några är nya, men så kan det väl inte vara?

Kenneth Kvarnström berättar att dom - för att inte tröttna på musiken, eller för att dom redan har tröttnat på musiken, ibland dansar till annan musik än den tilltänkta. 

Så sätter han på en dansvänlig poplåt, och dom börjar.

Dansarna är plötsligt glada gibbonapor, som svingar sej fram i ett osynligt grenverk. Deras armar känns onaturligt långa, och händerna är som klorna på sengångare. Dom svänger runt, runt, och jag kan nästan se lianer och trädkronor.

Dom gör det en ännu en gång, till den riktiga musiken, och något helt annat händer. Var glädjen bara något jag projicerade på grund av den positiva popen? Nu är dansen en problematisk menuett utan kontakt, ett irrande, ett stressat sökande.

Dansarna pustar ut och Kenneth Kvarnström presenterar kostymören, Martin Bergström, som visar sej sitta mitt ibland oss. Dom har just haft en kostymprovning och han berättar lite om kläderna. Svart, och med dolda ansikten. Det talas om döden. Om aska, och om problemet med hur man får bort aska från kläder. 

Jag tänker på ansikten. Och hur viktiga dom är för mej. Jag fick huvudvärk på Dansens hus en gång, för att jag satt och kisade och försökte se ansiktena på Carte Blanches dansare genom allt sidoljus. Det kanske är bra att ansiktena är dolda, så att man vet att det inte är någon idé att försöka hitta individen. Att dom blir bara kroppar. 

Så tittar jag på dansarna. Det här är tredje redovisningen jag går på, dom är bara sex stycken och vid det här laget borde jag känna igen dom, men det är som om vissa är främlingar, som om jag aldrig sett dom förut. Jag undrar hur det kommer sej, jag brukar vara rätt bra på ansikten, och så kommer jag på att det har med dansen att göra. De gånger jag verkligen tittar på dom är när dom dansar, och då, i dansen, försvinner all personlighet, deras ansikten uttrycker ingenting.

De fyra killarna dansar, och det är plötsligt spännande. Var och en verkar ha individuell koreografi, lite som olika bitar i samma pussel. Det verkar plötsligt finnas känslor, individualitet, vilja.

Kenneth Kvarnström undrar om vi har några frågor, och nu kommer frågor till dansarna, om hur länge dom har dansat och om det är svårt. Frågor från de folkhögskolestuderande. Frågor om vad som kom först; dansen eller musiken?

Vi avslutar med att Jonas Nordberg spelar på sin luta. Jag önskar att jag kunde sitta kvar.