DIANOGANS HISS
Detta är tredje arbetsredovisningen av Kenneth Kvarnströms Youyouyou. Jag var på den första, missade den andra och nu vet jag inte riktigt vart jag ska. Jag vet vart jag inte ska: till Hörsalen, där dom hade sin första arbetsredovisning. Nu ska dom vara i sin egen studio. Jag vet bara inte var den är.
Jag frågar vid bottenplanets information, och får veta att jag ska vänta borta vid Åsnetrappan. Åsnetrappan?
”Åsnetrappan?” undrar jag. ”Sa du Åsnetrappan?”
”Ja”.
Han vet inte varför.
Det är en stor, inglasad trappa, precis vid fiket bakom Designtorget, och jag ställer mej utanför dörren. En kvinna sitter på fiket och viker ihop en stor karta. Jag minns hur vänliga alla i New York var, när jag viftade med min karta, så jag fundrar på att gå fram och fråga om jag kan hjälpa till, men så ser jag att kartan verkar föreställa hela Härjedalen, och jag är ju ingen jäkla geografilärare, heller?
En kvinna kommer uppför trappan och börjar tejpa upp en lapp med infortmation om repetitionen, och jag berättar att jag inte har mailat och anmält mej.
”Jag har inte heller anmält mej” hojtar kvinnan med kartan. Vi kan kalla henne Emilia Earhart.
Kvinnan med tejpen säger att det finns gott om plats.
Det är tio minuter kvar och jag tar en tur inne på designertorget och förundras över alla saker som folk har kommit på, saker som jag inte ens visste att man kunde komma på.
När jag kommer tillbaka har fler folk samlats. Kvinnan med tejpen kommer att vara vår ciceron ner i underjorden. Vi kan kalla henne Sherpa.
Jag tror jag förstår varför dom kallar den åsnetrappan. Det går runt, runt, runt, precis som åsnor som arbetar på en kvarn eller vid en sån där vattenpump. Ner, ner, ner. Runt, runt, runt. Det känns som om vi snart ska vara nere på Blåa Linjen.
Så kommer vi inte längre ner, och jag tar täten. Sherpa väntar på eftersläntare. Vi går längs en slags korridor och när plötsligt valen höger dörr eller vänster dörr uppenbarar sej vänder vi oss bort mot Sherpa som ropar:
”Höger”
Jag öppnar höger dörr, till en slags skrubb, och Sherpa skriker:
”Vänster, menar jag.”
Det är en stor, nybyggd dansstudio, med runda pelare lite överallt, i vägen. Vi blir välkomnade av Kenneth Kvarnström och blir visade var vi kan hänga av oss ytterkläder och var vi kan ställa våra skor. Japp, ställa våra skor. Detta är en arbetslokal. Folk arbetar barfota.
Det finns stolar åt några få, och jag sätter mej längst fram på golvet, benen i kors. Jag ser att några inte har tagit av sej skorna, och jag undrar hur dom inte känner sej dumma.
Kenneth Kvarnström pratar lite om studion, om verket och hur det går. Alla verkar lite trötta. Det känns att idag har det varit jobbigt.
Dom börjar.
Jag koncentrerar mej. Försöker känna. Försöker förstå. Försöker att inte tänka.
Det känns som om någon alltid faller, men blir i fallet emottagen av dom andra, och liksom omvårdad i sitt fall mot golvet. Det känns inte som om det kommer som en överraskning när någon faller, men det känns heller inte som om det var väntat. Det känns som om det var möjligt att någon kunde falla, och så gjorde nån det.
Jag tänker på barnen i Afrika. På det hopplösa livet som är någons vardag. På att man måste liksom vänja sej vid det också. Jag tänker på aids-sjuka. På Epidemier. På de hopplösa. De utan hopp. De som inte hoppas på något. På de som inte har något hopp, men som fortsätter leva, som inte ger upp, för det finns ingenting att ge upp. En värld där man vet att man när som helst kan dö. Eller någon annan. En hopplös värld utan sorg, liksom.
”Har ni några frågor?” undrar Kenneth Kvarnström när det är över.
Hur kommer det sej att du som är så rolig inte har någon humor i dina verk? tänker jag, men så inser jag att det inte är så mycket en fråga som ett påstående. Och som kan uppfattas som kritik, vilket jag inte alls menade. Sen tänker jag att han kanske har gjort så många roliga verk att han har fått ur sej det roliga.
”Jag tycker det var jättebra, fint jobbat,” säger Emilia Earhart, och liksom verbalt klappar alla på huvudet. Jag tänker: det där är heller ingen fråga.
Någon frågar om musiken. Nånting om att ligga före eller efter räkningen. Tjejen bakom mej ställer en väldigt bra fråga, men jag har glömt vad den var. Och svaret. Folk minns saker som jag inte ens kommer ihåg att jag har sett.
Emilia Earhart tycker något. Mer verbala huvudklappar. Jag funderar om hon kan väldigt mycket om dans eller ingenting. Är hon en sån där som säger: Det var bra, eller det var dåligt, eller är hon en sån där som kan prata i timmar med ord som är synonyma med diffus? Hon är inte en av oss i alla fall. Inte en av mej. Jag vet inte vad jag tycker.
Det börjar kännas som ifall detta var en efterfest skulle folk börja ringa efter taxi. Det känns att koreografen och hans dansare har haft det motigt. Kenneth berättar att dom haft en dålig dag. Att han varit en dålig koreograf. Den finska flicka pratar. Jag känner igen henne. Dom andra är tysta. Varifrån känner jag igen den finska flickan? Den australiensiske killen berättar att han lär sej svenska. Varför känner jag igen den finska flickan? Dom andra pratar om impulser. Jag tänker på den finska flickan.
Jonas Nordberg är av någon anledning där. Han spelar luta i en annan Kenneth Kvarnströmföreställning. Kenneth säger att han ska spela något från den föreställnigen.
Jag slutar tänka på den finska flickan och ser framför mej hur Kenneth ringer upp Jonas och säger:
”Vi har haft en piss-repetition, och nu kommer folk ner och ska titta, kom hit och spela luta för oss, Jonas...”
Så spelar Jonas Nordberg på sin luta. Nånting ur Sofa(r), en föreställning som han och Kenneth Kvarnström spelar i Hörsalen. Jag har sett föreställningen och vet vad det är för ett slags musikstycke. Det är en slag sorgesång. En...? När jag sitter där och lyssnar kan jag inte komma ihåg ordet. Jag vet att det inte är en bordeaux, och inte en tableau. Och ingen cadeaux. Ordet leker på mina läppar och jag kan nästan se det stavas i luften framför mej. Vad är det för jäkla ord?
Musiken tystnar, och jag önskar att jag hade lyssnat.
Emilia Earhart tyckte om musiken och tyckte mycket om föreställningen.
När det är över och vi tar på oss våra vinterskor, frågar Sherpa om vi vill åka hiss. Vi tänker på Åsnetrappan och säger att vi nog alla vill åka hiss.
Jag frågar om vi får gå över golvet och Sherpa svara att detta var det sista som hände under dagen, och att det sen kommer städare. Jag tänker på den där scenen i Bröderna Mozart när städerskan skriker att hon jobbar där för att hon älskar musiken. Det är nog inte lika roligt i Kulturhusets katakomber.
Kvällarna med Kerstin! tänker jag, plötsligt, för jag säger det väl inte högt? Den finska flickan är med och spelar teater i Kvällarna med Kerstin. Hon pratade med mej. Jag tyckte om henne, men jag tyckte inte om föreställningen.
Sherpa leder oss ur lokalen och jag tacknickar emot dansarna, och mot Jonas.
Det är en enorm hiss. En hiss som är så stor som den antagligen måste vara för att kunna frakta scendekor. Vi får vänta en stund, för Sherpa missar tydligen att slå in en kod eller visa ett kort eller nåt. Jag tänker på repetitionen. Nåt om att inte ha förhoppningar, inga önskningar, inga drömmar, men ändå fortsätta.
Så kommer hissen, och vi går in.
Minns ni den där scenen i den första Starwarsfilmen när alla plötsligt hamnar i en stor sopkompressor och blir attackerade av en slags orm? Så känns den här hissen, på något sätt. Vi främlingar i den nickar uppmuntrande mot varandra och uttalar oss positivit om upplevelsen, som om den vore en konstig grönsak eller en etnisk maträtt man just provat på.
Vi åker upp, stiger ur. Skiljs. Och så plötsligt, när jag kommit fram till min cykel, slår det mej:
”Tombeau” säger jag, lättad, och lägger ryggsäcken i cykelkorgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar