 |
| Martina Hoogland Ivanow, Satellite |
JAG BÖRJAR FÖRSTÅ
Det är sista dagen på utställningen, och någonstans har jag läst att det ska vara en guidad visning klockan två. Och jag behöver guidning.
Det här med konst har aldrig varit min grej. Min morfar hade ett hotell på Öland. På den tiden var Öland väldigt populärt bland konstnärer, lite som Provence eller Skagen, kan jag tänka. Nåt med ljuset, antagligen. I alla fall bodde det en massa konstnärer på morfars hotell, och många av dom gav honom tavlor. Jag vet inte om det var istället för pengar eller som presenter, men många tavlor blev det. Så jag har liksom växt upp med tavlor, men utan konst. Det var bara nåt som hängde på väggen. En fågel som var mer eller mindre bra gjord. En väg i disig dimma. Nåt kladd. En streck och en prick. Det som möjligtvis var konst, det var när det verkligen såg ut som om det var ett foto. Det var konst.
Idag har jag ingen konst på mina väggar. Jag har foton, och affischer och skivomslag, jag har spelscheman från Stadsteatern, Dramaten och Soppteatern, jag har vykort och bokomslag, men ingen konst. Jag är liksom döv på det ögat, om man så säger. Jag går på konstmuseum eller ateljéer, och jag ser människor som står och tittar på något, och dom verkar kunna stå där i timmar. Jag går förbi, snabbt, resultatinriktat och tänker att den där blå tavlan skulle passa till min soffa, eller det där skullle jag kunna klara av om jag bara hade en pensel. Vad är det för konst?
Inför dagen har jag läst på. Martina Hoogland Ivanow är svensk, inte så gammal, hon är fotograf och har ett förflutet inom det kommersiella fotograferandet. Jag har tillochmed varit här förut, liksom rusat igenom. Suddiga foton och skuggor.
Karl Tiberg heter vår guide. Han har en breton-randig tröja och gummistövlar. Det är ett snöigt kallt Januari, och jag undrar om han inte fyser om fötterna. Han går runt i galleriet och informerar besökarna om att det snart blir visning. Man kan inte bli mer frislans än så.
Jag blir inte riktigt klok på vilka vi är. Det känns som om vi är en evigt skiftande massa på fem-sex personer som följer Karl Tiberg runt i galleriet. Han pekar på fotografier och berättar. Det känns som om han har gått runt här med fotografen, som om hon har berättat för honom om sina fotografier. Han berättar vad han tycker, vad han tänker. Jag tittar på bilderna. Jag börjar fatta lite. Ja, det är något med alla bortvända eller skuggade ansikten. Det är något visst, något kanske lite förtrollat över speedwaybilderna. Saker dyker upp när man tittar länge. Några människor i bakgrunden. Ännu ett parasoll. Vems? Bilderna är stilla, liksom fångade i plötsligt lugn.
Jag börjar förstå vad det är jag ska förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar