Det är en sån där torr, kall, solklar vinterdag. Vet ni vad jag menar? Det har varit kallt och fuktigt i några dagar, liksom disigt, sådär som det är vid havet, en sån där kyla som går rakt igenom kläderna, rakt igenom en, så att man känner sej fuktigt kall, inte bara kall.
Men nu är kylan torr, som den är i fjällen. När den inte ens känns kall. När man kan slänga sej i en snödriva och nästan somna, för det är så skönt.
Det är söndag, och folk ler. Jag vet inte om dom ler för att jag ler, men jag ler för att dom ler. Det känns plötsligt som om allt ska blir bra.
Jag har en slags talang, eller begåvning, eller egenskap. Den är inte vidare användbar och inte direkt till glädje för någon annan, men själv tycker jag att den är lite intressant. Jag associerar platser.
Jag kan vara inne i en kyrka i Uppsala och plötsligt tänka:
”Det här är precis som den där korvkiosken i Helsingfors…”
Eller: en gata i Amsterdam kan påminna mej om en fasad på Grand Canaria. Platser liksom ekar varandra. Och nu händer det igen.
Jag står i rulltrappan på väg upp i Kulturhuset. Jag är nästan uppe vid Café Panorama. Jag möter en pappa med två vinterklädselproppade ungar, en på armen och en hand i hand. Dom är lyckliga, trötta, nöjda. Då slår det mej: det här är som i skidhotell i fjällen. Människor är glada och trötta efter en dag i snön, och nu är dom hungriga och ska hem till hotellet och äta. Kulturhuset är en bergstopp, och när man tittar ut genom det stora panoramfönstret ser man en massa andra bergstoppar: Högtorgsskraporna är en bergskedja för sej, Gamla Posthuset nere vid Vasagatan och Nordic Light Hotell inte långt därifrån. Folk nere på plattan har precis kommit nerför backen och ska upp igen.
Jag stiger av ski-liften framför galleriet, liksom sparkar av mej snön och går in. Jag stannar till precis innanför, och bläddrar lite bland affischerna. Funderar på att köpa två. Funderar över vad jag har för väggyta. Tänker om. Tittar på affischerna igen. Tänker köpa dom i alla fall. Efteråt.
Så suckar jag. Lika bra att ta tjuren vid hornen:
Det gäller Joan Jonas. Hon är tydligen en levande legend inom videokonsten, och hon har ett… bla, bla, bla… Jag har suttit och lusläst på nätet och jag kommer inte ihåg någonting. Något om fluxus som hon inte var med men som hon var påverkad av. Eller som påverkade henne.
Det här skulle vara så mycket lättare om man använde kasperdockor.
 |
| Joan Jonas |
Det finns många videofilmer av Joan Jonas utlagda på Youtube. Jag kollar på en som heter Vertical Roll från 1972. Det är svartvit film, där bilden ”rullar” som tevebilden kunde göra förr, när nånting inte var rätt inställt. I rullningarna ser vi bilder av en kvinna i vad jag antar är magdanskläder. Och ljudet, taktfast, låter som när man slår två brädbitar ihop, om och om igen, eller kanske som steg i ett fyrtorn.
Skärpning.
Guiden, Carl Tiberg, går runt och informerar om den kommande visningen. Han har sin breton-tröja på sej, men inga gummistövlar den här gången. Vi är runt sex personer som nappar. En ensam man, en man och en kvinna, jag, och två sextioåriga kvinnor som antingen kommit eller är på väg till någonstans. Dom har såna där rullande kabinväskor med sej. Eller, den ena har det, så jag antar att det bara är hon som är på väg någonstans. Eller så är dom båda på resande fot men vana att packa. Dom pratar småländska. Vi kan kalla dom Kristina och Ulrika. Dom börjar med att klaga på att deras kläder är varma, som om dom förväntade sej att Carl Tiberg skulle kunna lösa problemet med för varma ytterkläder inomhus.
”Ni kan väl ta av er dom?” föreslår han. Dom kluckar skrattande, skakar på sina rufsiga kortklippta huvuden, som för att säga att dom förstår varför han är guide och dom bara är besökare.
Kristina och Ulrika är intresserade av konst på det där sättet som jag försöker låta bli att vara: det där mätande, jämförande, värderande sättet. Lite som människorna som kommer till teveprogram för att få sin konst och antikviteter värderade: Dom vill vet om det är konst, varför det är konst, och hur mycket folk betalar för det.
”Har hon målat alla dom där fiskarna själv?” undrar dom och pekar på en installation som hänger i taket.
Vi går runt inne i galleriet och tittar på teveskärmarna. Ofta är det tyst, för det finns hörlurar så att man ska kunna urskilja orden till de olika filmerna.
Videokonst är svårt. Det förefaller så lätt att bedöma, för det påminner så starkt om teve och film. Det är som teveprogram man väljer bort, nåt man inte har tid med, något som gör att man kanske missat något bättre på en annan kanal.
Men det hände nåt, där på kulturhuset. Det var precis i slutet, vi stod alla och tittade på en teveskärm som var inbyggd i ett slags tittskåp.
Jag var riktigt jäkla hungrig, och hade liksom försvunnit in i mej själv i tanken, sådär som man gör när man sen inte minns vad man stod och tänkte på, när jag plötsligt insåg att det inte handlade så mycket om vad jag försökte förstå, eller vad konstnären försökte säga, utan vad verket i sej berättade. Det låter konstigt, jag vet, och kanske berodde det på lågt blodsocker, men där, tittande på teveskärmen över axlarna på Kristian och Ulrika fick jag plötsligt en insikt. Det är inte jag som ska förstå vad konstnären försöker säga. Det handlar om att låta verket tala.
Jag satt på min cykel, en sådär fyra kvarter därifrån när jag kom ihåg att jag glömt att köpa affischerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar