GIBBONAPOR OCH VAD POPULÄRMUSIK KAN GÖRA FÖR HUMÖRET, Afterwork, arbetsredovisning av repetitionen av Youyouyou, koreografi av Kenneth Kvarnström, Musik av Ola Hjelmberg, Kostym av Martin Bergström, med Pär Andersson, Sophie Augot, Richard Cilli, Jyrki Kasper, Misa Lommi och Robert Malmborg, med lite luta av Jonas Nordberg, på Kulturhuset Stadsteatern.

GIBBONAPOR OCH VAD POPULÄRMUSIK KAN GÖRA FÖR HUMÖRET

Jag vet inte om det är att jag håller på att komma in i det, men jag tror inte det är det. Jag tror att idag var en väldigt bra dag, bara. 

Vi är fler än nånsin. När alla står uppe vid Åsnetrappan och väntar försöker jag definiera vilka vi är. Majoriteten är inte dansare, och inte speciellt exotiskt klädda, kanske inte ens klädintresserade. En större grupp verkar vara musikintresserade från en folkhögskola, bestämmer jag. En av dom är uppsluppen och dämpad på samma gång, som nån som fått champagne, upplever världen lite annorlunda och försöker dölja det. 

Vi får åka varuhissen ner. Ingen behöver snurra runt i Åsnetrappan, om man inte vill. Snöslaskiga skor av vid dörren. Vi sätter oss på golvet. Idag pratar vi engelska, för vi har utländskt besök i publiken. 

Kenneth Kvarnström berättar att det inte har varit bra dagar, att han inte är nöjd med koreografin, att han känner sej blockerad. Det är en modig sak att erkänna, tycker jag. Han hade mycket väl kunnat stå där och bara ordbajsa. Han presenterar dansarna. Det känns som om några är nya, men så kan det väl inte vara?

Kenneth Kvarnström berättar att dom - för att inte tröttna på musiken, eller för att dom redan har tröttnat på musiken, ibland dansar till annan musik än den tilltänkta. 

Så sätter han på en dansvänlig poplåt, och dom börjar.

Dansarna är plötsligt glada gibbonapor, som svingar sej fram i ett osynligt grenverk. Deras armar känns onaturligt långa, och händerna är som klorna på sengångare. Dom svänger runt, runt, och jag kan nästan se lianer och trädkronor.

Dom gör det en ännu en gång, till den riktiga musiken, och något helt annat händer. Var glädjen bara något jag projicerade på grund av den positiva popen? Nu är dansen en problematisk menuett utan kontakt, ett irrande, ett stressat sökande.

Dansarna pustar ut och Kenneth Kvarnström presenterar kostymören, Martin Bergström, som visar sej sitta mitt ibland oss. Dom har just haft en kostymprovning och han berättar lite om kläderna. Svart, och med dolda ansikten. Det talas om döden. Om aska, och om problemet med hur man får bort aska från kläder. 

Jag tänker på ansikten. Och hur viktiga dom är för mej. Jag fick huvudvärk på Dansens hus en gång, för att jag satt och kisade och försökte se ansiktena på Carte Blanches dansare genom allt sidoljus. Det kanske är bra att ansiktena är dolda, så att man vet att det inte är någon idé att försöka hitta individen. Att dom blir bara kroppar. 

Så tittar jag på dansarna. Det här är tredje redovisningen jag går på, dom är bara sex stycken och vid det här laget borde jag känna igen dom, men det är som om vissa är främlingar, som om jag aldrig sett dom förut. Jag undrar hur det kommer sej, jag brukar vara rätt bra på ansikten, och så kommer jag på att det har med dansen att göra. De gånger jag verkligen tittar på dom är när dom dansar, och då, i dansen, försvinner all personlighet, deras ansikten uttrycker ingenting.

De fyra killarna dansar, och det är plötsligt spännande. Var och en verkar ha individuell koreografi, lite som olika bitar i samma pussel. Det verkar plötsligt finnas känslor, individualitet, vilja.

Kenneth Kvarnström undrar om vi har några frågor, och nu kommer frågor till dansarna, om hur länge dom har dansat och om det är svårt. Frågor från de folkhögskolestuderande. Frågor om vad som kom först; dansen eller musiken?

Vi avslutar med att Jonas Nordberg spelar på sin luta. Jag önskar att jag kunde sitta kvar. 

FÖR ER SOM ÄLSKAR HÄNDEL, av George Friedrich Händel, med Eric Ericsons Kammarkör och Drottningholms Barockensemble, dirigerad av Fredrik Malmborg, i Grünewaldsalen, Stockholms Konserthus.

Igår var jag på Händelkonsert i Grünewaldsalen på Stockholms Konserthus.

"Texten är psalm 110, på latin, men musiken är rock.  Barockenroll! Ett plötsligt driv, en stress, ett gung. Vi sätter oss upp i stolarna, som nyväckta. Körstämmorna slingrar runt varandra, uppåt, uppåt, mot taket. Körmedlemmar stiger fram för individuell insatser, och jag är nästan lite yr. Jag tappar mitt program. Låter det ligga. Musiken stiger och faller. Jag följer med..."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/for-er-som-alskar-handel-av-george.html

FLASHDANCE, av Tom Hadley, Tobert Clay och Robbie Roth, i regi av Anders Albien, koreografi av Jennie Widegren, scenografi av Andreas Bini, med Hanna Lindblad, Rennie Mirro, Karl Dyall, Katrin Sundberg, SIw Malmkvist, Per Eggers, Anna Hansson och Linus Wahlgren, på Chinateatern, publikrep, recension av Joakim Clifton Bergman.

Igår var jag på förberedande genrep av Flashdance på Chinateatern.

"Katrin Sundberg antar jag, tackade ja när produktionsteamet erbjöd henne chansen att spela skiten ur två roller istället för en. Hon ger båda rollerna distinkt skilda karaktärer utan att de blir karikatyrer,trovärdiga och samtidigt ändå Katrin Sundberg. Hon är något så ovanligt som en skådespelare som faktiskt kan packa en flyttlåda på scenen utan att gör avbrott för att ”spela teater”."

Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/flashdance-av-tom-hadley-tobert-clay.html

TUBAFROSSA, med Øystein Baadsvik och Blåsarsymfonikerna, med musik av Adam Gorb, Anna Baadsvik, Fredrik Högberg, Giuseppe Verdi, Andrea Tarrodi och ett medley med bl.a. Williams, Wagner, och John Phillip Sousa, dirigerade av Alexander Hansson på Musikaliska, recension

Igår var jag på Tubafrossa på musikaliska.
Såhär skriver jag  på min blogg http://minstengangiveckan.blogspot.se om min upplevelse:

"Det kommer lite som en shock, denna livfulla, glädjefulla Kletzmerklingande musik, och det känns plötsligt som om man är mitt uppe i Pierre-Auguste Renoirs Le Moulin de la Galette. Jag hade inte hunnit kolla i programmet, och hade förväntat mej att man skulle öppna med något lite styltigt av John Philip Sousa. Det går som en våg av mousserande genom publiken, man är plötsligt vaken, allert, skärpt och full av liv. Och kanske lite, lite sinnlig."

Vill du läsa mer? Här är hela min recension:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/tubarfrossa-med-ystein-baadsvik-och.html

KRISTINA OCH ULRIKA, OCH ETT ALPHOTELL PÅ PLATTAN, ett retrospektiv över Joan Jonas på Kulturhuset Stadsteatern.

Det är en sån där torr, kall, solklar vinterdag. Vet ni vad jag menar? Det har varit  kallt och fuktigt i några dagar, liksom disigt, sådär som det är vid havet, en sån där kyla som går rakt igenom kläderna, rakt igenom en, så att man känner sej fuktigt kall, inte bara kall. 

Men nu är kylan torr, som den är i fjällen. När den inte ens känns kall. När man kan slänga sej i en snödriva och nästan somna, för det är så skönt.

Det är söndag, och folk ler. Jag vet inte om dom ler för att jag ler, men jag ler för att dom ler. Det känns plötsligt som om allt ska blir bra.

Jag har en slags talang, eller begåvning, eller egenskap. Den är inte vidare användbar och inte direkt till glädje för någon annan, men själv tycker jag att den är lite intressant. Jag associerar platser. 

Jag kan vara inne i en kyrka i Uppsala och plötsligt tänka: 

”Det här är precis som den där korvkiosken i Helsingfors…” 

Eller: en gata i Amsterdam kan påminna mej om en fasad på Grand Canaria. Platser liksom ekar varandra. Och nu händer det igen.

Jag står i rulltrappan på väg upp i Kulturhuset. Jag är nästan uppe vid Café Panorama. Jag möter en pappa med två vinterklädselproppade ungar, en på armen och en hand i hand. Dom är lyckliga, trötta, nöjda. Då slår det mej: det här är som i skidhotell i fjällen. Människor är glada och trötta efter en dag i snön, och nu är dom hungriga och ska hem till hotellet och äta. Kulturhuset är en bergstopp, och när man tittar ut genom det stora panoramfönstret ser man en massa andra bergstoppar: Högtorgsskraporna är en bergskedja för sej, Gamla Posthuset nere vid Vasagatan och Nordic Light Hotell inte långt därifrån. Folk nere på plattan har precis kommit nerför backen och ska upp igen.

Jag stiger av ski-liften framför galleriet, liksom sparkar av mej snön och går in.  Jag stannar till precis innanför, och bläddrar lite bland affischerna. Funderar på att köpa två. Funderar över vad jag har för väggyta. Tänker om. Tittar på affischerna igen. Tänker köpa dom i alla fall. Efteråt.

Så suckar jag. Lika bra att ta tjuren vid hornen:

Det gäller Joan Jonas. Hon är tydligen en levande legend inom videokonsten, och hon har ett… bla, bla, bla… Jag har suttit och lusläst på nätet och jag kommer inte ihåg någonting. Något om fluxus som hon inte var med men som hon var påverkad av. Eller som påverkade henne. 

Det här skulle vara så mycket lättare om man använde kasperdockor. 

Joan Jonas

Det finns många videofilmer av Joan Jonas utlagda på Youtube. Jag kollar på en som heter Vertical Roll från 1972. Det är svartvit film, där bilden ”rullar” som tevebilden kunde göra förr, när nånting inte var rätt inställt. I rullningarna ser vi bilder av en kvinna i vad jag antar är magdanskläder. Och ljudet, taktfast, låter som när man slår två brädbitar ihop, om och om igen, eller kanske som steg i ett fyrtorn. 

Skärpning.

Guiden, Carl Tiberg, går runt och informerar om den kommande visningen. Han har sin breton-tröja på sej, men inga gummistövlar den här gången. Vi är runt sex personer som nappar. En ensam man, en man och en kvinna, jag, och två sextioåriga kvinnor som antingen kommit eller är på väg till någonstans. Dom har såna där rullande kabinväskor med sej. Eller, den ena har det, så jag antar att det bara är hon som är på väg någonstans. Eller så är dom båda på resande fot men vana att packa. Dom pratar småländska. Vi kan kalla dom Kristina och Ulrika. Dom börjar med att klaga på att deras kläder är varma, som om dom förväntade sej att Carl Tiberg skulle kunna lösa problemet med för varma ytterkläder inomhus.

”Ni kan väl ta av er dom?” föreslår han. Dom kluckar skrattande, skakar på sina rufsiga kortklippta huvuden, som för att säga att dom förstår varför han är guide och dom bara är besökare.

Kristina och Ulrika är intresserade av konst på det där sättet som jag försöker låta bli att vara: det där mätande, jämförande, värderande sättet. Lite som människorna som kommer till teveprogram för att få sin konst och antikviteter värderade: Dom vill vet om det är konst, varför det är konst, och hur mycket folk betalar för det.

”Har hon målat alla dom där fiskarna själv?” undrar dom och pekar på en installation som hänger i taket. 

Vi går runt inne i galleriet och tittar på teveskärmarna. Ofta är det tyst, för det finns hörlurar så att man ska kunna urskilja orden till de olika filmerna.

Videokonst är svårt. Det förefaller så lätt att bedöma, för det påminner så starkt om teve och film. Det är som teveprogram man väljer bort, nåt man inte har tid med, något som gör att man kanske missat något bättre på en annan kanal.

Men det hände nåt, där på kulturhuset. Det var precis i slutet, vi stod alla och tittade på en teveskärm som var inbyggd i ett slags tittskåp. 

Jag var riktigt jäkla hungrig, och hade liksom försvunnit in i mej själv i tanken, sådär som man gör när man sen inte minns vad man stod och tänkte på, när jag plötsligt insåg att det inte handlade så mycket om vad jag försökte förstå, eller vad konstnären försökte säga, utan vad verket i sej berättade. Det låter konstigt, jag vet, och kanske berodde det på lågt blodsocker, men där, tittande på teveskärmen över axlarna på Kristian och Ulrika  fick jag plötsligt en insikt. Det är inte jag som ska förstå vad konstnären försöker säga. Det handlar om att låta verket tala.

Jag satt på min cykel, en sådär fyra kvarter därifrån när jag kom ihåg att jag glömt att köpa affischerna. 

http://wikifashion.com/wiki/Breton_stripes

DIANOGANS HISS, tredje arbetsredovisningen av Kenneth Kvarnströms Youyouyou, Afterwork, Studion, Kulturhuset Stadsteatern med Jonas Nordberg, kåseri

DIANOGANS HISS

Detta är tredje arbetsredovisningen av Kenneth Kvarnströms Youyouyou. Jag var på den första, missade den andra och nu vet jag inte riktigt vart jag ska. Jag vet vart jag inte ska: till Hörsalen, där dom hade sin första arbetsredovisning. Nu ska dom vara i sin egen studio. Jag vet bara inte var den är. 

Jag frågar vid bottenplanets information, och får veta att jag ska vänta borta vid Åsnetrappan. Åsnetrappan?

”Åsnetrappan?” undrar jag. ”Sa du Åsnetrappan?”

”Ja”.

Han vet inte varför. 

Det är en stor, inglasad trappa, precis vid fiket bakom Designtorget, och jag ställer mej utanför dörren. En kvinna sitter på fiket och viker ihop en stor karta. Jag minns hur vänliga alla i New York var, när jag viftade med min karta, så jag fundrar på att gå fram och fråga om jag kan hjälpa till, men så ser jag att kartan verkar föreställa hela Härjedalen, och jag är ju ingen jäkla geografilärare, heller?

En kvinna kommer uppför trappan och börjar tejpa upp en lapp med infortmation om repetitionen, och jag berättar att jag inte har mailat och anmält mej.

”Jag har inte heller anmält mej” hojtar kvinnan med kartan. Vi kan kalla henne Emilia Earhart.

Kvinnan med tejpen säger att det finns gott om plats. 

Det är tio minuter kvar och jag tar en tur inne på designertorget och förundras över alla saker som folk har kommit på, saker som jag inte ens visste att man kunde komma på. 

När jag kommer tillbaka har fler folk samlats. Kvinnan med tejpen kommer att vara vår ciceron ner i underjorden. Vi kan kalla henne Sherpa.

Jag tror jag förstår varför dom kallar den åsnetrappan. Det går runt, runt, runt, precis som åsnor som arbetar på en kvarn eller vid en sån där vattenpump. Ner, ner, ner. Runt, runt, runt. Det känns som om vi snart ska vara nere på Blåa Linjen. 

Så kommer vi inte längre ner, och jag tar täten. Sherpa väntar på eftersläntare. Vi går längs en slags korridor och när plötsligt valen höger dörr eller vänster dörr uppenbarar sej vänder vi oss bort mot Sherpa som ropar:

”Höger”

Jag öppnar höger dörr, till en slags skrubb, och Sherpa skriker:

”Vänster, menar jag.”

Det är en stor, nybyggd dansstudio, med runda pelare lite överallt, i vägen. Vi blir välkomnade av Kenneth Kvarnström och blir visade var vi kan hänga av oss ytterkläder och var vi kan ställa våra skor. Japp, ställa våra skor. Detta är en arbetslokal. Folk arbetar barfota. 

Det finns stolar åt några få, och jag sätter mej längst fram på golvet, benen i kors. Jag ser att några inte har tagit av sej skorna, och jag undrar hur dom inte känner sej dumma.

Kenneth Kvarnström pratar lite om studion, om verket och hur det går. Alla verkar lite trötta. Det känns att idag har det varit jobbigt. 

Dom börjar. 

Jag koncentrerar mej. Försöker känna. Försöker förstå. Försöker att inte tänka. 

Det känns som om någon alltid faller, men blir i fallet emottagen av dom andra, och liksom omvårdad i sitt fall mot golvet. Det känns inte som om det kommer som en överraskning när någon faller, men det känns heller inte som om det var väntat. Det känns som om det var möjligt att någon kunde falla, och så gjorde nån det. 

Jag tänker på barnen i Afrika. På det hopplösa livet som är någons vardag. På att man måste liksom vänja sej vid det också. Jag tänker på aids-sjuka. På Epidemier. På de hopplösa. De utan hopp. De som inte hoppas på något. På de som inte har något hopp, men som fortsätter leva, som inte ger upp, för det finns ingenting att ge upp. En värld där man vet att man när som helst kan dö. Eller någon annan. En hopplös värld utan sorg, liksom. 

”Har ni några frågor?” undrar Kenneth Kvarnström när det är över. 

Hur kommer det sej att du som är så rolig inte har någon humor i dina verk? tänker jag, men så inser jag att det inte är så mycket en fråga som ett påstående. Och som kan uppfattas som kritik, vilket jag inte alls menade. Sen tänker jag att han kanske har gjort så många roliga verk att han har fått ur sej det roliga.

”Jag tycker det var jättebra, fint jobbat,” säger Emilia Earhart, och liksom verbalt klappar alla på huvudet. Jag tänker: det där är heller ingen fråga. 

Någon frågar om musiken. Nånting om att ligga före eller efter räkningen. Tjejen bakom mej ställer en väldigt bra fråga, men jag har glömt vad den var. Och svaret. Folk minns saker som jag inte ens kommer ihåg att jag har sett. 

Emilia Earhart tycker något. Mer verbala huvudklappar. Jag funderar om hon kan väldigt mycket om dans eller ingenting. Är hon en sån där som säger: Det var bra, eller det var dåligt, eller är hon en sån där som kan prata i timmar med ord som är synonyma med diffus? Hon är inte en av oss i alla fall. Inte en av mej. Jag vet inte vad jag tycker.

Det börjar kännas som ifall detta var en efterfest skulle folk börja ringa efter taxi. Det känns att koreografen och hans dansare har haft det motigt. Kenneth berättar att dom haft en dålig dag. Att han varit en dålig koreograf. Den finska flicka pratar. Jag känner igen henne. Dom andra är tysta. Varifrån känner jag igen den finska flickan? Den australiensiske killen berättar att han lär sej svenska. Varför känner jag igen den finska flickan? Dom andra pratar om impulser. Jag tänker på den finska flickan.

Jonas Nordberg är av någon anledning där. Han spelar luta i en annan Kenneth Kvarnströmföreställning. Kenneth säger att han ska spela något från den föreställnigen.

Jag slutar tänka på den finska flickan och ser framför mej hur Kenneth ringer upp Jonas och säger:

”Vi har haft en piss-repetition, och nu kommer folk ner och ska titta, kom hit och spela luta för oss, Jonas...”

Så spelar Jonas Nordberg på sin luta. Nånting ur Sofa(r), en föreställning som han och Kenneth Kvarnström spelar i Hörsalen. Jag har sett föreställningen och vet vad det är för ett slags musikstycke. Det är en slag sorgesång. En...? När jag sitter där och lyssnar kan jag inte komma ihåg ordet. Jag vet att det inte är en bordeaux, och inte en tableau. Och ingen cadeaux. Ordet leker på mina läppar och jag kan nästan se det stavas i luften framför mej. Vad är det för jäkla ord? 

Musiken tystnar, och jag önskar att jag hade lyssnat. 

Emilia Earhart tyckte om musiken och tyckte mycket om föreställningen. 

När det är över och vi tar på oss våra vinterskor, frågar Sherpa om vi vill åka hiss. Vi tänker på Åsnetrappan och säger att vi  nog alla vill åka hiss. 

Jag frågar om vi får gå över golvet och Sherpa svara att detta var det sista som hände under dagen, och att det sen kommer städare. Jag tänker på den där scenen i Bröderna Mozart när städerskan skriker att hon jobbar där för att hon älskar musiken. Det är nog inte lika roligt i Kulturhusets katakomber.

Kvällarna med Kerstin! tänker jag, plötsligt, för jag säger det väl inte högt? Den finska flickan är med och spelar teater i Kvällarna med Kerstin. Hon pratade med mej. Jag tyckte om henne, men jag tyckte inte om föreställningen.

Sherpa leder oss ur lokalen och jag tacknickar emot dansarna, och mot Jonas. 

Det är en enorm hiss. En hiss som är så stor som den antagligen måste vara för att kunna frakta scendekor. Vi får vänta en stund, för Sherpa missar tydligen att slå in en kod eller visa ett kort eller nåt. Jag tänker på repetitionen. Nåt om att inte ha förhoppningar, inga önskningar, inga drömmar, men ändå fortsätta.

Så kommer hissen, och vi går in. 

Minns ni den där scenen i den första Starwarsfilmen när alla plötsligt hamnar i en stor sopkompressor och blir attackerade av en slags orm? Så känns den här hissen, på något sätt. Vi främlingar i den nickar uppmuntrande mot varandra och uttalar oss positivit om upplevelsen, som om den vore en konstig grönsak eller en etnisk maträtt man just provat på. 

Vi åker upp, stiger ur. Skiljs. Och så plötsligt, när jag kommit fram till min cykel, slår det mej:

”Tombeau” säger jag, lättad, och lägger ryggsäcken i cykelkorgen.

Operan, Andra Chenier, The Emperor, Medlehavmuséet och Konstakademien.

Igår var jag på genrepet av The Emperor, här är RECENSION.
Efter föreställningen gick vi till Konstakademien, men vi hade missat lunchen med sex minuter, så vi gick till Medelhavsmuséet och åt lunch istället, för att sen gå tillbaka till Konstakademien för kaffe och Geddautställning.
På kvällen var et Andrea Chenier på Operan. RECENSION.

Offenbach, Här står jag framför er helt naken, Joyce Carol Oates, Kungliga Operan, The Emperor

I morgon ska jag gå på Kungliga Operan. Jag ska gå mycket på Kungliga Operan i morgon, om man med att gå mycket på Operan kan mena två gånger. Jag ska se ett rep av Dansverket Emperor på dagen, och på kvällen ska jag se Andrea Chenier. 

The Emperor är ett dansverk i två delar, av två olika koreografer. Första delen, Exposition and the Body, koreograferas av Örjan Andersson, som gjorde den av mej mycket beundrade Karmer Kring Blå (LÄNK), och del två, Gaìté Suédois görs av Jo Stømgren, som jag tror gjorde ett verk om fotboll jag såg på Dansens Hus för väldigt länge sen.

Jag kollade upp Emperor på Kungliga Operans hemsida igårkväll, och där stod musikvalen listade, så idag, efter att jag skrivit klart min recension av Strindberg Noir, sätter jag mej och lyssnar igenom allt vad jag kan. 

Det är Beethovens 5:e pianokonsert.

Det är Jacques Offenbach Gaité Parisienne för orkester, samt suite 1 och 2 ur Cours méthodique för två celli. Vem hade en aning om att två cellosar hette Celli?

Eftersom jag på itunes har väldigt lite klassisk musik kopplar jag upp mej till Youtube och lyssnar där. Jag börjar med att skriva in Beethovens 5 och får upp Beethovens 5e symfoni. Det tar en stund innan jag inser att det är Beetovens 5:e Pianokonsert jag är ute efter, Opus 73, den som kallas Emperor. Jag lyssnar på  Zimerman -Bernstein play Beethoven 5th concerto(complete). Och pluggar lite Beethoven på Wikipedia. Jag lär mej att han inte alls - som jag trott - är några generationer tidigare än Mozart, utan samtida. Beethoven hade till och med hopp om att få studera hos Mozart. 

Offenbach är väldigt lättlyssnad.

Jag har lite problem att reda ut om fakta kring Gaité Parisienne, som verkar vara balettmusik som användes av Den Ryska Baletten, men det var efter Offenbachs död, så jag antar att dom har satt ihop stycket själva, på något sätt. I alla fall är det helt pepprat med slingor man känner igen. Och jag lär mej att Operett är en lättare, enklare form av opera. Jag anade nog det, men det är kul att få fakta. 

Igår kväll var jag på Boulevardteatern och kollade deras elevuppspel av Joyce Carol Oates Här Står Jag Framför Er Helt Naken. När jag skulle köpa biljett och skulle betala så frågade kvinnan i kassan om det inte var jag som hade en blogg, och när jag svarade ja fick jag en gratisbiljett. Det var första gången jag fick en gratisbiljett utan att känna någon. Här är min  RECENSION.

VÄLKOMMEN HEM, av Mattias Brunn, i regi av Emil Rosén och Ulf Stenberg, med Teater Fryshuset på Studion i Kulturhuset/Stadsteatern recension

Igår var jag på Kulturhuset och såg Välkommen hem - Fragment från Kriminalvården. Här är min RECENSION.

JAG HAR INGEN KONST PÅ MINA VÄGGAR. MARTINA HOOGLAND IVANOW: FROM HERE TO REALITY, Galleri3, Kulturhuset Stadsteatern.

Martina Hoogland Ivanow, Satellite

JAG BÖRJAR FÖRSTÅ

Det är sista dagen på utställningen, och någonstans har jag läst att det ska vara en guidad visning klockan två. Och jag behöver guidning. 

Det här med konst har aldrig varit min grej. Min morfar hade ett hotell på Öland. På den tiden var Öland väldigt populärt bland konstnärer, lite som Provence eller Skagen, kan jag tänka. Nåt med ljuset, antagligen. I alla fall bodde det en massa konstnärer på morfars hotell, och många av dom gav honom tavlor. Jag vet inte om det var istället för pengar eller  som presenter, men många tavlor blev det. Så jag har liksom växt upp med tavlor, men utan konst. Det var bara nåt som hängde på väggen. En fågel som var mer eller mindre bra gjord. En väg i disig dimma. Nåt kladd. En streck och en prick. Det som möjligtvis var konst, det var när det verkligen såg ut som om det var ett foto. Det var konst.

Idag har jag ingen konst på mina väggar. Jag har foton, och affischer och skivomslag, jag har spelscheman från Stadsteatern, Dramaten och Soppteatern, jag har vykort och bokomslag, men ingen konst. Jag är liksom döv på det ögat, om man så säger. Jag går på konstmuseum eller ateljéer, och jag ser människor som står och tittar på något, och dom verkar kunna stå där i timmar. Jag går förbi, snabbt, resultatinriktat och tänker att den där blå tavlan skulle passa till min soffa, eller det där skullle jag kunna klara av om jag bara hade en pensel.  Vad är det för konst?

Inför dagen har jag läst på. Martina Hoogland Ivanow är svensk, inte så gammal, hon är fotograf och har ett förflutet inom det kommersiella fotograferandet. Jag har tillochmed varit här förut, liksom rusat igenom. Suddiga foton och skuggor. 

Karl Tiberg heter vår guide. Han har en breton-randig tröja och gummistövlar. Det är ett snöigt kallt Januari, och jag undrar om han inte fyser om fötterna. Han går runt i galleriet och informerar besökarna om att det snart blir visning. Man kan inte bli mer frislans än så. 

Jag blir inte riktigt klok på vilka vi är. Det känns som om vi är en evigt skiftande massa på fem-sex personer som följer Karl Tiberg runt i galleriet. Han pekar på fotografier och berättar. Det känns som om han har gått runt här med fotografen, som om hon har berättat för honom om sina fotografier. Han berättar vad han tycker, vad han tänker. Jag tittar på bilderna. Jag börjar fatta lite. Ja, det är något med alla bortvända eller skuggade ansikten. Det är något visst, något kanske lite förtrollat över speedwaybilderna. Saker dyker upp när man tittar länge. Några människor i bakgrunden. Ännu ett parasoll. Vems? Bilderna är stilla, liksom fångade i plötsligt lugn.

Jag börjar förstå vad det är jag ska förstå.

SHERIDAN WHITESIDE OCH ISADORA DUNCAN, AfterWork, en redovisning av Kenneth Kvarnström på Kulturhuset Stadsteatern, ett kåseri.

SHERIDAN WHITESIDE OCH ISADORA DUNCAN

AfterWork, en workshop med Kenneth Kvarnströms nystartade Dansstudion.

Jag försöker stödja kulturen, även om det oftast mest resulterar i en massa gilla-knappen-tryckande på Facebook. Något verkar kulturellt?: jag trycker på gillaknappen. Det får mej att känna mej bättre, som om jag verkligen var kulturell. Det är som när man trycker på gilla-knappen när någon säger sej vara emot barnporr eller våldtäkt eller tortyr av senildementa medellösa f.d. konfektionsarbetare: man gör egentligen ingenting för att påverka, men man känner sej som en bättre människa efteråt: JAG är minsann emot tvångstatuering av enbenta laktosintoleranta tonåringar i det forna Jugoslavien, alltså måste jag vara en bättre människa än alla dom som inte har tryckt på den här gillaknappen, även om jag inte har donerat en krona, skrivit ett enda brev eller aktivt gått ut på gatan och protesterat. 

Det positiva med allt detta gilla-knappen-tryckande vad gäller kulturen är att man liksom går med i en grupp. Om man trycker på gilla-knappen när man är inne på Stora Obligatoriska Tubaorkesterns hemsida, då få man också uppdateringar från Stora Obligatoriska Tubaorkestern på Facebook. 

Det var så jag hamnade på Kenneth Kvarnströms nystartade Dansstudions Workshop ‘Afterwork’ på Kulturhuset Stadsteatern. Nånstans hade jag tryckt på en gilla-knapp, hamnat med i en grupp och plötsligt blivit informerad att på fredagar är Dansstudion öppen för besök där dom redovisar hur arbetet har gått under veckan. 

Det var inte förrän jag steg av cykeln utanför Kulturhuset som jag insåg att jag inte hade en aning om vart det var meningen att jag skulle gå. Jag känner till Stadsteaterns olika scener, och de olika gallerierna inne i Kulturhuset, men jag hade ingen aning om var den här nyöppnade Dansstudion låg. 

Killen i informationsbåset på gatuplanet vid Stadsteaterns kassor hade heller ingen aning. Det kanske inte var så konstigt förstod jag, sen han förklarat för mej att han informerade om allt som INTE hade att göra med kulturhuset och Stadsteatern, typ gallerier utanför huset och pjäser på andra teatrar. Men även om han inte visste vart jag skulle gå, visste han vart man ska gå om man inte visste vart man skulle gå: till informationen i våningen under. 

Det var bara det att i informationen i våningen under var dom heller inte riktigt säkra på vart det vart det var man skulle gå. 

En dansworkshop, sa du, sa dom.

Jag förklarade raskt att jag skulle gå och TITTA på en dansworkshop, inte DELTA i en dansworkshop. Jag må vara välvilligt kulturintresserad, men inte SÅ välvilligt kulturintresserad. 

Dom hade hört talas om det, sa dom, och dom visste att den inte skulle vara i den lokalen som den egentligen skulle vara i, eftersom den lokalen inte var klar, men var den skulle vara när den nu inte skulle vara där den skulle vara, det var dom lite osäkra på. 

En slags vakt kom förbi, och dom frågade honom. 

Han visste lika mycket som dom, även om han hade lite mer pondus.

Hörsalen, trodde dom, kanske, och sen kanske en hiss? Men dom var inte säkra. 

Jag gav dom ett välvilligt kulturintresserat leende, tackade och tog rulltrapporna upp. 

Nästan med en gång åkte rulltrappan förbi en ljusskärm där det klart och tydligt stod all information jag behövde veta. Jag antar att vakten och informatörerna inte åkt rulltrappa på ett tag. Jag läser också att man måste maila sitt intresse om man vill delta, vilket jag inte gjort. 

Jag är ute i väldigt god tid, och svänger in på Galleri3 och Martina Hoogland Ivanows fotoutställning Härifrån till Verkligheten. Det är gratis, och när jag pinnar förbi informatören har en man i rullstol kommit fram till informatören och hennes pulpet. 

Och mannen i rullstol behöver ett namn, eftersom han kommer att - spoiler! - dyka upp igen. Vad sägs om Sheridan Whiteside? Varför, undrar ni? För att det är rollnamnet på huvudpersonen i  Moss Harts och George S. Kaufmans pjäs The Man who came to dinner, om en radiopratare som kommer till en liten stad, bjuds på middag hemma hos några vanliga människor, ramlar och bryter benet på deras förstutrapp och hamnar i rullstol. Eller ska vi kalla honom Alexander Woolcott, det är namnet på den berömde teaterkritikern som spelade Sheridan Whiteside? Eller ska vi bara för enkelhets skull kalla honom Jeff Jeffries, det är namnet på James Stewarts roll i filmen Rear Window, en Hitchcockfilm om en man i rullstol? Nej, han är inte tillräckligt rolig, det får bli Sheridan Whiteside. Och om han ska ha ett namn tycker jag att vi ger informatören ett namn: Kalinka Sukkett, tycker jag. 

I alla fall - och jag är inte hundra på detta, men det är så jag minns det, jag lyssnade inte så noga - så säger Sheridan till Kalinka:

”Dom sa att om jag kom hit skulle jag få en kopp kaffe?”

Eftersom Sheridan sitter i rullstol så inser Kalinka att detta kan ju inte vara något skämt, eller en knäppskalle. Knäppskallar har inte rullstolar. Hon böjer sej fram, över pulpeten, liksom ner mot Sheridans nivå:

”Vem sa att du kunde få kaffe här?” Hennes röst har samma underton som när folk hittar döende personer i filmer och säger:

”Who did this to you?” 

Samma ömkan, samma allvar, samma totala koncentration.

”Dom där nere?”

Kalinka ser bara en en man i en rullstol som har blivit lovad kaffe. Hon har inget kaffe. Detta är ett galleri. Men han sitter i rullstol. Borde hon springa ner och skaffa honom kaffe?

När Sheridan ser hennes förvirring skrattar han:

”Nej, jag bara skojar...”

Det är allt jag hinner höra innan jag försvinner in i galleriet. 

Jag slår några lovar och inser att jag nog måste komma tillbaka. Det här med konst är inte lätt. Det känns som om man nästan måste sitta ner för att riktigt ta sej en titt. Men det har jag inte tid med. Jag behöver en kaffe, tror jag.

På restaurangen kan man välja mellan två rostningar. Jag väljer givetvis den som är slut. Det gör inget. Jag kan vänta. Jag har tid. 

När jag står och väntar på min kaffe, ser jag hur dörren till handikapptoaletten öppnas, och ut kommer Sheridan Whiteside. Han rullar fram till en man och säger något, pekar mot toaletten. Mannen böjer sej fram, ängsligt, tittande mot toaletten. Så skrattar Sheridan till, och mannen slappnar av. Vad det nu var, så var det ett skämt. Man förväntar sej inte ett skämt av någon i en rullstol. 

Två kvinnor, vi kan kalla dom Tant Brun och Tant Gredelin, för det var det intrycket dom gjorde, drog upp den stora glasdörren vid Hörsalen och verkade uppriktigt förvånade att vi var några som hittat dit och var intresserade. Jag antar att dom inte fått så många mailade intresseanmälningar. När dom hastigt vallade mej genom den yttre utställningshallen och in i hörsalen förklarade dom allt det där jag redan visste om icke färdiga lokaler och så vidare. 

Jag stolpar in och sätter mej i mitten, nästan längst fram. Efteråt inser jag att jag måste ha betett mej som om jag ägde lokalen, istället för en som bara var en gäst. Som om dansarna var där för att visa upp sej för mitt godkännande. Jag ville egentligen bara sitta bra, och fri sittning gör mej alltid lite benägen att ta till armbågarna.

Fyra män och två kvinnor i träningskläder befinner sej på scengolvet. Kenneth Kvarnström kommer fram till oss, väntar på att vi lugnat ner oss, hälsar oss välkomna och börjar berätta om verket. Han skämtar mycket, och vi skrattar lite dämpat. Han förklarar om musiken, presenterar dansarna, säger något om kommande kostymer-

Och vem tror ni det är som plötsligt rullar in i Hörsalen? Ja, inte är det det stora vemodet i alla fall. 

Alla är plötsligt allerta och ser sej omkring. En rullstolsbunden på en dansföreställning? Hur ska vi få upp honom hit i grandänerna? Få han plats mellan två stolsrader?

Han säger något om att han har kommit för att dansa. Alla tittar på hans rullstol. Dansa? Så skrattar han och säger att han bara skojjade. Alla slappnar av. Det var bara en skämtsam man i rullstol. 

Det börjar. Om musiken var en tavla skulle den var modern, icke figurativ, i svart och vitt. Dom visar två delar av föreställningen. Kenneth Kvarnström sköter musiken, sätter på och spolar tillbaka där det liksom inte räcker till. 

Dom visar två stycken. En av dom får mej att associera till folk som trängs på en tunnelbana.  Den andra minns jag inte alls. 

Efteråt är det frågestund, och jag kommer inte på något att fråga. Eller, jag har för många frågor, men bara av typen:

”Hur räknar man den här musiken? Vad tänker ni när ni dansar? Reagerade vi som ni trodde?”

Andra ställer intelligenta frågor, såna som jag önskar att jag kommit på, och någon frågar mycket om musiken. 

Nu börjar det kännas som om det nästan är över, och det är då hon plötsligt står där, vid dörren, framför Sheridan, och hon säger:

”Är det här det är dansen?”

”Ja?” säger Kenneth kvarnström, och är nog på väg att informera att det tyvärr snart är över, när hon säger:

”Jag älskar att dansa!”

Vi kan kalla henne Isadora Duncan. 

En knäpping, tänker vi alla. Men hur knäpp? 

Hon börjar berätta om olika kändisar hon mött, och vi inser: Så knäpp. Hon tar några steppsteg för att visa, och jag tror vi alla inser att det där är inte stepp. Det där är något man gör för att hålla fötterna varma när man väntar på bussen i December.

Jag lämnade Hörsalen, på jakt efter sistaminutenbiljetter till någon pjäs. Dansarna satt på golvet och stretchade eller pratade med bekanta ur publiken, och Kenneth Kvarnström stod och pratade med Isadora Duncan. 

När jag gick förbi Tant Brun och Tant Gredelin fick jag en impuls att säga att det här med  att maila sin intresseanmälan kanske inte var så tokigt i alla fall, så att man på nåt sätt kunde sortera ut agnarna från dom som inte var riktigt vete, men sen insåg jag att knäppskallar har ju  också internet, och dessutom var jag inte danspolisen, och om det nu ska sorteras: vad är det som säger att jag är välkommen?

Dessutom blir det mycket mer intressant nästa fredag om den dansglada kvinnan dyker upp och tror att hon verkligen ska få dansa. Och vem vet, hon kanske får det?