Harold och Maude och Fredrik Reinfeldt långt ner i Kungliga Operans Källare

Jag såg  kön på långt håll, redan när jag kom cyklandes på Fredsgatan från Vasabron, och i rondellen på Gustaf Adolfs Torg slog det mej för första gången att jag kanske inte skulle få plats. 

Det är öppen repetition av John Crankos Onegin i Rotundan på Kungliga Operan. Klockan är 10.30. Vi är en himla massa folk som står och väntar ute i snålblåsten, denna lördag i mitten av Februari. Kön från Rotundans entré sträcker sej förbi Operans biljettkassa, nästan ner till Västra Trädgårdsgatan. Det känns lite hopplöst. Jag har aldrig varit på Operans rotunda, men jag förväntar mej en liten trång källarlokal, något större än en jordkällare. Vi kan inte alla få plats. Dessutom är jag sist. 

Sist i kön

Jag har läst på. Detta är en balett som skapades av John Cranko(1927-1973) 1961. Den bygger på musiken till Pyotr Iliych Tchaikovskys(1840-1893) opera(1879) Eugene Onegin, som i sin tur bygger på Alexander Pushkins (1799-1837)versroman med samma namn(1833). Den handlar om en man som kommer till ett landställe och är totalt ointresserad av att en ung kvinna där blir förälskad i honom, och när hon, omstylad och plötsligt vacker gifter sej med en rik man blir han intresserad av henne.

Tchaikovskij

John Cranko, koregrafen, kvävdes till döds på grund av en allergisk reaktion till en sömntablett han tog på ett transatlantiskt flyg. 

Tchaikovskij, tonsättaren, kräktes och diareade tills han uttorkad dog av kolera.

Pushkin, författaren, var en jäkel på dueller, men dog i sin tjugonionde. 

Pushkin

Så kommer äntligen en kvinna och ställer sej bakom mej. Det känns mycket bättre att inte vara sist i kön. Även om ingen av oss kommer in så är min chans större än hennes, så på något sätt har mina chanser liksom ökat. Hon har kappa och sjal om halsen. Grått hår. Vi kan kalla henne Maud, även om jag är lite för gammal för att kallas Harold.

Jag frågar henne om hon har varit på Rotundan förut. Hon svarar nej. Vi pratar lite om chanserna att komma in, och om olika uppsättningar på Operan. Vi pekar på affischer i fönstren vi står utanför och berättar om vi har sett dom eller inte. 

Cranko

Det är lite knepigt, det här, att prata med folk man inte känner. Jag gillar den solitära upplevelsen när jag går på teater. Jag och mina tankar. Friheten att gilla eller inte tycka om. Hata och Rata. Hylla och Förgylla. Vi slutar prata, men ingen verkar ta det personligt.

Så börjar kön röra sej. Vi kommer närmre. Vi är nära. Vi går in. En ung man, klädd i foajéuniform talar med någon på andra sidan av en elektrisk manick, och nämner en siffra nära hundratalet när vi går förbi. Men vi kom in!

In, in i Operan, och uppåt, uppåt, inte alls nedåt till nån källare som jag trott. Vi svänger runt och håller upp dörrar åt varandra, och så, plötsligt, är vi framme.

I Kungsträdgården fram till 1825, nere vid vattnet, låg palatset Makalösa, Stockholms vackraste byggnad. Det byggdes redan 1630 som privatbostad åt Jacob Pontusson de la Gardie, och lite över hundra år senare, 1793 bestämde Gustav III att Dramatiska Teatern skulle öppna där, mitt emot slottet, och precis som gamla slottet Tre Kronor 1697, brann det ner, mitt under en teaterföreställning. 

Om man hade haft bättre brandsläckare på den tiden hade vi idag kunnat titta rakt in en av sminklogerna på Teater Makalösa. Kanske hade Stina Ekblad slitit sej från sin spegelbild och vinkat åt oss, eller också hade vi fått fingret av Thorsten Flinck.

Vi befinner oss ovanpå Café Opera, i ett stort, öppet rum med välvda panoramafönster ut mot Kungsträdgården. En för mej obekant man står vid en flygen och ler mot mej och nickar. Jag, som har ett ganska alldagliga utseende, blir ofta misstagen för andra skalliga medelålders herrar, och bestämmer mej för att mannen vid flygeln tror att jag är Fredrik Reinfeldt, så jag ler lite jolmigt tillbaka, precis som jag tänker mej att Fredik skulle ha gjort. 

Det visar sej sen att den glade nickaren var Operans Balettchef Johannes Öhrman, och att han stod och log och nickade åt alla. 

Det är sista gången jag låtsas att jag är statsminister till ingen nytta.

En makalöst Makalös utsikt.

En dansmatta, stor som fyra Molins fontäner, det vill säga åtta gatukök eller tre normalstora vardagsrum, ligger mitt på golvet. Ett tiotal unga män i förefallande gymnasieålder och en kvinna står på mattan, klädda i träningskläder. Ett U av stolar står runt dansmattan, med öppningen in mot Operan och U:ets botten mot utsikten. Alla stolar är redan tagna. Vi ställer oss snällt bakom, jag och Maude, som servitörer på Nobelfesten. 

Harold och Maude

Johannes Öhrman presenterar sej, och en kvinnlig producent presenterar sej, den blonda pianistan presenteras och en parant man som ser ut lite som Karlsson på Taket  presenteras som personen som ska leda uppvärmningen. Han verkar komma från ett spansktalande land och visade sej verkligen vara i sina bästa år när han börjar ta lite danssteg. Tung men smidig. Korpulent men lätt på foten. 

Karlsson på Taket

Så börjar det. Pianistan spelar klassiska stycken varvade med Cole Porter-Jazz. Karlsson på Taket knäpper ibland åt henne för att visa vilken takt han vill ha, eller sjunger små scat-stycken för att inspirera musikval. Så går han ut på dansmattan, ropar termer som för mej låter lite som specifikationer på en fransk meny, och liksom viftar lite med armarna, gör några snurrar, förvånande smidig. Jag förstår ingenting.

Dansarna går ut på dansmattan, och någonting vackert händer. Lite förtrollning, såhär på förmiddagen. I sina vardagsträningskläder lyckas dom skapa något vackert. Det är linjer i luften och mjuka rörelser som inte tar slut. Det är som någon försökt flytta vackra klassiska statyetter i brons eller mässing eller marmor, och dom  plötsligt kommit till liv. Det hänger skyddsfiltar över dom, men man anar rörelsen därunder.

Världens minsta antilop heter dikdik, och bredvid dessa, visserligen slanka, killar påminner den enda kvinnan om den. Detta är hennes konstform. Där killarna är muskler och kraft är hon eterisk och glasklar.

”Jambon! Fromage! Crème Caramel aux jus de figue!” ropar Karlsson på Taket, och dom gör nya snurrar, andra hopp.

Ibland dansar dom fel eller missförstår, och då skrattar dom till, avspänt, åt sej själv, åt varandra. Man kan se att dom älskar det här. Jag har haft svårt att förstå dom som viger sitt liv åt dansen. Jag har tänkt att det varit en slags begränsning, att man måste välja bort så mycket. Men när man ser nån dansa såhär, så tänker jag att det nog kan vara vi andra som slösar bort våra liv, i jakt på någon slags passion, en passion som dom här människorna redan har. 

I en värld full av krypande vardagsrasism är det skönt att stå i ett rum och se folk med så olika bakgrund. 

Jag lägger märke till en skäggig kille i mössa som liksom deltar lite halvhjärtat. Han ser inte ens ut som en dansare, inte en klassisk. Han är lite rock’n roll, och jag tänker att han kanske är där i något slags utbyte. 

Han blir inte långvarig, tänker jag.

Så är det paus. Pianistbyte. Karlsson På Taket tackar för sej. Dansarna går. Bara killen i mössan blir kvar. En kvinna kommer in. En dansös. En man kommer in. Repetitören. Han är mörkhårig, smal, lite mjuk i kanten och pratar mycket bra engelska. Han har dansat den manliga huvudrollen och ska visa hur man gör. 

Så är det i Opera och Balett, det finns traditioner. Någon som har varit med, visar för andra hur det gjordes, och så lever det vidare. Men det är inte så mycket stegen, som inställningarna, känslorna, tankarna. 

Han hälsar på oss, berättar lite om vem han är, och så börjar dom. Dom? Japp, killen i mössan var ingen mindre än den manliga huvudrollen i Onegin. Pascal Jansson. Han var inte med så mycket på uppvärmningen eftersom han sen hade publikrep. Det är inte klokt vad man lär sej om att inte ha förutfattade meningar.

Dom repar en drömsekvens; Tatjana skriver ett brev till Onegin där hon förklarar sin kärlek, och hon drömmer sej bort. Dröm-Onegin kommer in och dom river av ett hej-dundrande pas de deux, innan hon vaknar upp och han försvinner. Jag är så inne i handlingen att det känns som om jag har en fot på dansmattan, kanske två.

Repetitören stoppar dom ibland, berättar lite hur dom ska tänka, eller förhålla sej. Det handlar inte så mycket om koreografi som abstrakta tankar, liknelser, inställningar, men ibland handlar det om så enkla saker som handgrepp, eller hur man bäst håller i en ballerina utan att döda henne. Han lär dom det han har lärt sej, och jag undrar om det det sitter nån från operan och skriver så att pennan glöder, för jag kommer inte att komma ihåg allt det här.

Det här är inte dans, det är flygande teater. Det är äkta känslor och trasiga relationer och jag är grymt impad av deras närvaro.

Innan repetitionen hade jag tänkt gå och se föreställningen. Efter att ha sett repetitionen måste jag se föreställningen. Det här är så vackert och ballt och dramatiskt lika utplånande som en skogsbrand, och när det är över inser jag plötsligt att jag stått och tittat i nån slags hemmasnickrad femte position.

Jag har god hållning resten av dagen.