Onegin, Kungliga Operan, Balett.

I förrgår var jag på Kungliga Operan och såg Baletten Onegin.

"Det här är väldigt farlig historia. Speciellt för personer som lever i förhållanden där dom misshandlas, eller såna som går och trånar efter någon ointresserad. Dom där som har And I Am Telling You I’m Not Going som alarmsignal på sin telefon, eller dom där som går till Systembolaget för att visa att dom verkligen, verkligen älskar någon. "

Lät det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/onegin-av-aleksandr-pusjkin-musik-pjotr.html

Richard III, Dramaten, recension

Jag var på öppet rep av Richard III på Dramaten i förrgår.

"Jag fattar inte hur dom gör det, det borde vara omöjligt, förutom att det otänkbara är vardagsmat för dom. Dom är skådisar och Underverk är deras mellannamn. Jonas Underverk Karlsson och Reuben Underverk Sallmander och Ingela Underverk Olsson."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/richard-iii-av-william-shakespeare.html

Jill Johnson på Börsen, recension.

Igår var jag  på Hamburger Börs och såg Jill Johnson.

"Skäggige Skalman, som är något av en Flat-Kamrat, hittar givetvis några bekanta, förväntansfullt kuttrande längst bak i salongen. 
Vi sätter oss. Det börjar. Det smäller till och det ryker och fyra dansare far in som nåt mycket vackert med eld i baken, och så bara står Jill där."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/jill-johnson-pa-hamburger-bors-ide-och.html

Protocol Relating to Status of Bucket and Rope på Dansens Hus.

Igår var jag och tittade på den japanska dansföretällningen Protocol Relating to Status of Bucket and Rope på Dansens Hus.

"Ni vet en sån där torr, rökig, avgasfylld, asfaltshet sommardag? En sån där som dom har i Aten? När man känner sej svettig, dammig och smutsig redan efter ett kvarter? Ta en sån dag, en hel sån dag, och tänk sen när man på tidig kväll kommer hem till hotellet, tar en dusch, sveper in sej i så lite som möjligt och går ut i den svala kvälllsvinden på balkonen. Man luktar gott, är sval, känner sej ren och är redo för att gå ut och få sej en bit mat.
Så kände jag efter den här dansföreställningen."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/company-protocol-relating-to-status-of.html

Harold och Maude och Fredrik Reinfeldt långt ner i Kungliga Operans Källare

Jag såg  kön på långt håll, redan när jag kom cyklandes på Fredsgatan från Vasabron, och i rondellen på Gustaf Adolfs Torg slog det mej för första gången att jag kanske inte skulle få plats. 

Det är öppen repetition av John Crankos Onegin i Rotundan på Kungliga Operan. Klockan är 10.30. Vi är en himla massa folk som står och väntar ute i snålblåsten, denna lördag i mitten av Februari. Kön från Rotundans entré sträcker sej förbi Operans biljettkassa, nästan ner till Västra Trädgårdsgatan. Det känns lite hopplöst. Jag har aldrig varit på Operans rotunda, men jag förväntar mej en liten trång källarlokal, något större än en jordkällare. Vi kan inte alla få plats. Dessutom är jag sist. 

Sist i kön

Jag har läst på. Detta är en balett som skapades av John Cranko(1927-1973) 1961. Den bygger på musiken till Pyotr Iliych Tchaikovskys(1840-1893) opera(1879) Eugene Onegin, som i sin tur bygger på Alexander Pushkins (1799-1837)versroman med samma namn(1833). Den handlar om en man som kommer till ett landställe och är totalt ointresserad av att en ung kvinna där blir förälskad i honom, och när hon, omstylad och plötsligt vacker gifter sej med en rik man blir han intresserad av henne.

Tchaikovskij

John Cranko, koregrafen, kvävdes till döds på grund av en allergisk reaktion till en sömntablett han tog på ett transatlantiskt flyg. 

Tchaikovskij, tonsättaren, kräktes och diareade tills han uttorkad dog av kolera.

Pushkin, författaren, var en jäkel på dueller, men dog i sin tjugonionde. 

Pushkin

Så kommer äntligen en kvinna och ställer sej bakom mej. Det känns mycket bättre att inte vara sist i kön. Även om ingen av oss kommer in så är min chans större än hennes, så på något sätt har mina chanser liksom ökat. Hon har kappa och sjal om halsen. Grått hår. Vi kan kalla henne Maud, även om jag är lite för gammal för att kallas Harold.

Jag frågar henne om hon har varit på Rotundan förut. Hon svarar nej. Vi pratar lite om chanserna att komma in, och om olika uppsättningar på Operan. Vi pekar på affischer i fönstren vi står utanför och berättar om vi har sett dom eller inte. 

Cranko

Det är lite knepigt, det här, att prata med folk man inte känner. Jag gillar den solitära upplevelsen när jag går på teater. Jag och mina tankar. Friheten att gilla eller inte tycka om. Hata och Rata. Hylla och Förgylla. Vi slutar prata, men ingen verkar ta det personligt.

Så börjar kön röra sej. Vi kommer närmre. Vi är nära. Vi går in. En ung man, klädd i foajéuniform talar med någon på andra sidan av en elektrisk manick, och nämner en siffra nära hundratalet när vi går förbi. Men vi kom in!

In, in i Operan, och uppåt, uppåt, inte alls nedåt till nån källare som jag trott. Vi svänger runt och håller upp dörrar åt varandra, och så, plötsligt, är vi framme.

I Kungsträdgården fram till 1825, nere vid vattnet, låg palatset Makalösa, Stockholms vackraste byggnad. Det byggdes redan 1630 som privatbostad åt Jacob Pontusson de la Gardie, och lite över hundra år senare, 1793 bestämde Gustav III att Dramatiska Teatern skulle öppna där, mitt emot slottet, och precis som gamla slottet Tre Kronor 1697, brann det ner, mitt under en teaterföreställning. 

Om man hade haft bättre brandsläckare på den tiden hade vi idag kunnat titta rakt in en av sminklogerna på Teater Makalösa. Kanske hade Stina Ekblad slitit sej från sin spegelbild och vinkat åt oss, eller också hade vi fått fingret av Thorsten Flinck.

Vi befinner oss ovanpå Café Opera, i ett stort, öppet rum med välvda panoramafönster ut mot Kungsträdgården. En för mej obekant man står vid en flygen och ler mot mej och nickar. Jag, som har ett ganska alldagliga utseende, blir ofta misstagen för andra skalliga medelålders herrar, och bestämmer mej för att mannen vid flygeln tror att jag är Fredrik Reinfeldt, så jag ler lite jolmigt tillbaka, precis som jag tänker mej att Fredik skulle ha gjort. 

Det visar sej sen att den glade nickaren var Operans Balettchef Johannes Öhrman, och att han stod och log och nickade åt alla. 

Det är sista gången jag låtsas att jag är statsminister till ingen nytta.

En makalöst Makalös utsikt.

En dansmatta, stor som fyra Molins fontäner, det vill säga åtta gatukök eller tre normalstora vardagsrum, ligger mitt på golvet. Ett tiotal unga män i förefallande gymnasieålder och en kvinna står på mattan, klädda i träningskläder. Ett U av stolar står runt dansmattan, med öppningen in mot Operan och U:ets botten mot utsikten. Alla stolar är redan tagna. Vi ställer oss snällt bakom, jag och Maude, som servitörer på Nobelfesten. 

Harold och Maude

Johannes Öhrman presenterar sej, och en kvinnlig producent presenterar sej, den blonda pianistan presenteras och en parant man som ser ut lite som Karlsson på Taket  presenteras som personen som ska leda uppvärmningen. Han verkar komma från ett spansktalande land och visade sej verkligen vara i sina bästa år när han börjar ta lite danssteg. Tung men smidig. Korpulent men lätt på foten. 

Karlsson på Taket

Så börjar det. Pianistan spelar klassiska stycken varvade med Cole Porter-Jazz. Karlsson på Taket knäpper ibland åt henne för att visa vilken takt han vill ha, eller sjunger små scat-stycken för att inspirera musikval. Så går han ut på dansmattan, ropar termer som för mej låter lite som specifikationer på en fransk meny, och liksom viftar lite med armarna, gör några snurrar, förvånande smidig. Jag förstår ingenting.

Dansarna går ut på dansmattan, och någonting vackert händer. Lite förtrollning, såhär på förmiddagen. I sina vardagsträningskläder lyckas dom skapa något vackert. Det är linjer i luften och mjuka rörelser som inte tar slut. Det är som någon försökt flytta vackra klassiska statyetter i brons eller mässing eller marmor, och dom  plötsligt kommit till liv. Det hänger skyddsfiltar över dom, men man anar rörelsen därunder.

Världens minsta antilop heter dikdik, och bredvid dessa, visserligen slanka, killar påminner den enda kvinnan om den. Detta är hennes konstform. Där killarna är muskler och kraft är hon eterisk och glasklar.

”Jambon! Fromage! Crème Caramel aux jus de figue!” ropar Karlsson på Taket, och dom gör nya snurrar, andra hopp.

Ibland dansar dom fel eller missförstår, och då skrattar dom till, avspänt, åt sej själv, åt varandra. Man kan se att dom älskar det här. Jag har haft svårt att förstå dom som viger sitt liv åt dansen. Jag har tänkt att det varit en slags begränsning, att man måste välja bort så mycket. Men när man ser nån dansa såhär, så tänker jag att det nog kan vara vi andra som slösar bort våra liv, i jakt på någon slags passion, en passion som dom här människorna redan har. 

I en värld full av krypande vardagsrasism är det skönt att stå i ett rum och se folk med så olika bakgrund. 

Jag lägger märke till en skäggig kille i mössa som liksom deltar lite halvhjärtat. Han ser inte ens ut som en dansare, inte en klassisk. Han är lite rock’n roll, och jag tänker att han kanske är där i något slags utbyte. 

Han blir inte långvarig, tänker jag.

Så är det paus. Pianistbyte. Karlsson På Taket tackar för sej. Dansarna går. Bara killen i mössan blir kvar. En kvinna kommer in. En dansös. En man kommer in. Repetitören. Han är mörkhårig, smal, lite mjuk i kanten och pratar mycket bra engelska. Han har dansat den manliga huvudrollen och ska visa hur man gör. 

Så är det i Opera och Balett, det finns traditioner. Någon som har varit med, visar för andra hur det gjordes, och så lever det vidare. Men det är inte så mycket stegen, som inställningarna, känslorna, tankarna. 

Han hälsar på oss, berättar lite om vem han är, och så börjar dom. Dom? Japp, killen i mössan var ingen mindre än den manliga huvudrollen i Onegin. Pascal Jansson. Han var inte med så mycket på uppvärmningen eftersom han sen hade publikrep. Det är inte klokt vad man lär sej om att inte ha förutfattade meningar.

Dom repar en drömsekvens; Tatjana skriver ett brev till Onegin där hon förklarar sin kärlek, och hon drömmer sej bort. Dröm-Onegin kommer in och dom river av ett hej-dundrande pas de deux, innan hon vaknar upp och han försvinner. Jag är så inne i handlingen att det känns som om jag har en fot på dansmattan, kanske två.

Repetitören stoppar dom ibland, berättar lite hur dom ska tänka, eller förhålla sej. Det handlar inte så mycket om koreografi som abstrakta tankar, liknelser, inställningar, men ibland handlar det om så enkla saker som handgrepp, eller hur man bäst håller i en ballerina utan att döda henne. Han lär dom det han har lärt sej, och jag undrar om det det sitter nån från operan och skriver så att pennan glöder, för jag kommer inte att komma ihåg allt det här.

Det här är inte dans, det är flygande teater. Det är äkta känslor och trasiga relationer och jag är grymt impad av deras närvaro.

Innan repetitionen hade jag tänkt gå och se föreställningen. Efter att ha sett repetitionen måste jag se föreställningen. Det här är så vackert och ballt och dramatiskt lika utplånande som en skogsbrand, och när det är över inser jag plötsligt att jag stått och tittat i nån slags hemmasnickrad femte position.

Jag har god hållning resten av dagen.

Orgelrecital på Stockholms Konserthus med Ulf Norberg

Jag har varit på Orgelrecital på Stockholms Konserthus / Kungliga Filharmonikerna.

"Så är det över, och vi får lite tid att hämta oss från chocken. Organisten stiger upp från orgeln och går iväg ett par steg, ungefär sådär som rappare eller standup-are dänger micken i golvet. Drop it and Walk away."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/forestallning-29-2014-orgelrecital-av.html

Babettes Längtan, Klara Soppteater, recension

Igår var jag på Klara Soppteater - Kulturhuset Stadsteatern och såg BABETTES LÄNGTAN, föreställning 27 det här året. 

Föreställning 27 2014, BABETTES LÄNGTAN

"Detta är en musikföreställning om Vendela Duclos faster, Babette, en kvinna i Frankrike som liksom en fransk Little Edie i ett Parisiskt Grey Gardens bodde tillsammans med sin mor i ett stort, kallt, fallfärdigt hus i en förort, och när modern dog flyttade hon till en lägenhet och vände inåt, till en fantasivärld, till minnen som aldrig varit. Till påhittade romanser hämtade ur skvallerpressen. Som en slags sinnesrubbad Norma Desmond. Det är mycket intressant, och jag hade gärna hört mer om henne.. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/babettes-langtan-av-och-med-vendela.html

SWEENEY TODD, text och musik av Stephen Sondheim, manus Hugh Wheeler, baserad på en pjäs av Christopher Bond, översatt av Calle Norlen, regisserad av Tobias Theorell, scenografi av Magdalena Åberg, ljus av Ellen Ruge, koreografi av Roine Söderlunch och mask av Susanne Von Platen, med Niklas Andersson, Vanna Rosenberg, Linda Olsson, James Lund, Philip Zandén, Niklas Hjulström, Maja Rung, Anton Lundqvist, Robin Keller, på Kulturhuset Stockholms Stadsteater, recension.

Jag har varit och sett Sweeney Todd:

"Och med otäckt bra menar jag en sån där upplevelse som är som en religiös uppenbarelse, som en brinnande buske eller att guds ängel plötsligt gör besök och berättar att du ska bli styvfar. Som en käftsmäll, en hästspark, en frontalkrock. Luften går ur en och man vacklar. "

Vill du läsa mer? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/sweeney-todd-text-och-musik-av-stephen.html

FERLIN - I TIDENS VILLERVALLA, text av Nils Ferlin, musik av Johan Söderqvist, med Joakim Jennefors, i regi av Charlotte Ardai, på Klara Soppteater, Kulturhuset Stadsteatern, recension.

Jag har varit och sett Joakim Jennefors på Klara Soppteater - Kulturhuset Stadsteatern

"Det känns som om vi i publiken hade väntat oss en ganska trevlig eftermiddag med Ferlindikter reciterade till ackompanjerande pianoskval. Vi blir lite tagna med byxorna i brevlådan, eller vad det nu är man säger. Det här är ambitiöst. Det här är inte en sångare som står rakt upp och ner och sjunger några melodier medan vi surplar i oss vår soppa. Det här kräver sin publik. Här tolkas det, och framförs. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/ferlin-i-tidens-villervalla-text-av.html

SKAKA GALLER av Anna Vnuk, Mija Folkesson och David Shutrick, regisserad och koreograferad av Anna Vnuk, musik av Mija Folkesson, text av David Shutrick, med Kajsa Reingardt, Lisette Pagler, Lisa Larsson, Louise Peterhoff, Catharinga Allvin och Maria Eirefelt, kostym och scenografi av Sven Haraldsson, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 24 2014, recension.

Igår var jag och såg för förberedande genrep av SKAKA GALLER, av Anna Vnuk, Mija Folkesson och David Shutrick på Lilla Scenen på Kulturhuset Stadsteatern.

"Det är naivt och blåögt, och det är synd, för i grunden finns en intressant historia, men den drunknar i schabloner och karikatyrer, förutfattade meningar och generella uppfattningar. Manuset verkar vara skrivet av en tonåring, den där åldern där man vet allt utan att ha lärt sej något."

Verkar det intressant? 

Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/skaka-galler-av-anna-vnuk-mija-fokesson.html

NÄR VINTERNS STJÄRNOR LYSER HÄR, av Mona Mörtlund och Ninna Tersman, regi Josette Bushell-Mingo, scenografi och kostym Lotta Nilsson, med Dawn Jani Birley, Maervi Jaako, Nils Utsi, MIkael Odhag och Anna Åsdell, på Riksteatern Hallunda, recension av Joakim Clifont Bergman, föreställning 23 3014.

Igår var jag och såg en repetition av NÄR VINTERNS STJÄRNOR LYSER HÄR på Riksteatern i Hallunda.

"Dawn Jani Birley, den tecknande skådespelaren, är fantastisk, och tillför så mycket mer än bara uppmärksamhet på dövhet och teckenspråk. Det blir när man för dövheten på tal som den förringas, när begränsningen påpekas, som om man kommenterade en dansares steg, en sångares toner. Det är uttrycket som är det viktiga."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/nar-vinterns-stjarnor-lyser-har-av-mona.html

Missat inlägg? KRISTINA OCH ULRIKA, OCH ETT ALPHOTELL PÅ PLATTAN, ett retrospektiv över Joan Jonas på Kulturhuset Stadsteatern.

Eftersom jag vill att mina upplevelser ska ligga i kronologisk ordning, som en slags dagbok, trots att jag ibland inte hinner skriva dom och något annat hamnar före så lägger jag ibland in såna här inlägg för att visa att det finns ett nytt inlägg, men att det ligger har hamnat i kronologisk ordning och lätt kan missas.

Detta inlägg handlar om videokonstnären Joan Jonas som hade retrospektiv på Kulturhuset i Stockholm.

"Kristina och Ulrika är intresserade av konst på det där sättet som jag försöker låta bli att vara: det där mätande, jämförande, värderande sättet. Lite som människorna som kommer till teveprogram för att få sin konst och antikviteter värderade: Dom vill vet om det är konst, varför det är konst, och hur mycket folk betalar för det."

Verkar det intressant? Här är länken:
http://jaklakultur.blogspot.se/2014/01/kristina-och-ulrika-och-ett-alphotell.html

DEN ALLVARSAMMA LEKEN, MED ANDRA ORD, I TONER, en musikal med text av Emma Sandanam och musik av Mette Herlitz, efter Hjalmar Söderbergs bok, med Albin Flinkas, Maja Rung, Marika Willstedt, Fredrik Meyer, kostym av kostymateljén och mask av Josefin Kulle Nygren, med regi av ensemblen, på Klara Soppteater, Kulturhuset Stadsteatern.

Jag har varit på DEN ALLVARSAMMA LEKEN på Klara Soppteater - Kulturhuset Stadsteatern

"Mitt upp alltihop, när jag nästan fått en överdos av smakfulla lösningar och subtilt finlir tänkte jag:
”Vem har regisserat detta? Detta är mycket bra regi.” Jag fumlar i skumrasket bland soppskålar och kaffetermosar och hittar ett litet programblad:
Regi Ensemblen står det. Feno-fucking-menaliskt. Dom har gjort det på egen hand. Det är nästan stört omöjligt, men dom har gjort det. "

Låter det intressant?

Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/den-allvarsamma-leken-med-andra-ord-i.html